Högbo Bruks digitala guide

Thorbjörn fick en ny chans på bruket

Företaget hade gått i konkurs. Själv hade han drabbats av hjärtinfarkt och depression. Ekonomin var slagen i spillror. Innan hyran skulle betalas hade han 3 900 kronor att leva på.

Thorbjörn Granström är en av många Sandvikenbor som fått en andra chans i Högbo Bruk efter sjukdomar eller andra problem som gjort att de hamnat utanför arbetsmarknaden och därmed mist tryggheten.

62-åringen är prydligt klädd i ljusblå skjorta, slips och kofta när han kliver ut ur den blå minibussen som han kör medarbetarturer och shuffletrafik med.

– Köra buss är min grej. Jag gillar att prata med människor. Gärna på engelska eftersom jag är språkintresserad. Vi brukar också ha lite svenskundervisning på skoj när jag kör burmeser och araber som jobbar här. Vi har jätteroligt i bussen.

Thorbjörn återkommer flera gånger till yrkesstoltheten han känner som chaufför och om hur viktigt det är att vara välklädd, uppträda korrekt, vara artig och verkligen ta hand om de människor man fått ansvaret att skjutsa.

Högbochauffören ger ett harmoniskt intryck och bekräftar själv att det är också så han känner sig.

– I dag mår jag bra. Döttrarna säger att de fått en ny pappa. De märker att jag har blivit mycket gladare.

Droskägare

För Thorbjörn Granström har inte alltid mått lika bra. Han har, som han själv uttrycker det, ”fått sig några törnar i livet”.

Efter att ha börjat jobba redan som 14-åring och tidigt kommit in i chaufförsyrket, blev Thorbjörn egen åkeriföretagare inom taxibranschen redan när han var 22 år gammal.

– Det var stort för en vanlig arbetarpojke som mig att kunna bli droskägare när jag var så ung, säger han och ler.

Bilar och företag rullade i tio år

– Sedan slutade det i tragedi.

Allt körde plötsligt ihop sig. Motorer och växellådor rasade, skatteskulden ökade och ekonomin var snabbt slagen i spillror.

– Jag körde nästan dygnet runt för att ta igen det jag låg efter med. Men det höll ändå inte.

Bittert efteråt

Det slutade med att åkeriet gick i konkurs, vilket för Thorbjörn Granström var varken mer eller mindre än en personlig tragedi.

Fortfarande nu 30 år senare medger han att det finns en bitter eftersmak kvar i munnen när han tänker tillbaka på den tiden. Och han dömer sig själv hårt trots att konkursen berodde på en serie olyckliga omständigheter.

– Det var ett misslyckande, säger han eftertänksamt.

Trösten det året var att äldsta dottern föddes. Tre år senare fick hon en lillasyster.

– Jag har två underbara döttrar. Helt fantastiska, säger Thorbjörn och skiner upp.

Döden som yrke

Livet gick vidare efter konkursen. Thorbjörn arbetade under några år som begravningsentreprenör på Fonus med döden som yrke.

– Hur det var? Jättebra. Det kändes bra att kunna hjälpa sörjande lugnt, fint och värdigt.

Thorbjörn återvände sedan till chaufförsyrket innan han 2009 drabbades av hjärtinfarkt efter en period hos en krävande arbetsgivare. Ett arbete under ständig tidspress med mycket stress och övertid, lite sömn och ingen tid för ordentliga måltider fick ett högt pris.

– Jag hade ont i både kroppen och själen. Till sist höll det inte längre. Då trodde jag att allt var slut.

Thorbjörn repade sig hyggligt efter hjärtinfarkten men kroppen började svälla upp på ett oförklarligt sätt. Efter en tid vägde han 127-128 kilo.

– Jag såg grotesk ut.

Drabbades av depression

Förklaringen, visade det sig senare, var att sköldkörteln klappat ihop i samband med infarkten och drabbats av underfunktion. Något som gick att komma tillrätta med via medicinering.

Thorbjörn sökte och fick ett nytt chaufförsjobb. Under internutbildningen kom dock allt som hänt ifatt honom och han drabbades av en depression.

När han mådde dåligt blev han av med jobbet, vilket ledde till långtidssjukskrivning, utförsäkring och en krossad privatekonomi.

– Jag fick ut 3 900 kronor i ersättning och hade en hyra på nästan 4 000 kronor.

Thorbjörn sänker rösten och tittar ned i bordet när han berättar om hur det kändes att efter ett långt arbetsliv behöva gå till sin gamla mamma och be om att få låna pengar för att få råd att äta.

– Då var jag nästan 60 år. Det är så jag kan gråta när jag tänker på det.

Som en familj

När allt såg som mörkast ut fick Thorbjörn av en slump chansen att komma till Högbo Bruk.

Han sprang ihop med en bekant som jobbar i Högbo, berättade om sitt desperata behov av ett jobb och blev några dagar senare uppringd av Högbochefen Arne Anderstedt.

– Jag träffade Arne på en fredag och började jobba på måndag. Nu är jag här, säger Thorbjörn och spricker upp i ett brett leende.

Ett meningsfullt jobb, en lön som går att leva på och trevliga arbetskamrater. Det kan vara allt för den som provat på att inte ha någonting.

– Livet är inte så självklart som många tror. Här känner jag att jag behövs och att jag duger som jag är, säger Thorbjörn Granström.

Det är med glädje Thorbjörn åker till jobbet på måndagmornarna. Han njuter fortfarande av hur fint det är i Högbo Bruk och han beskriver sig själv och arbetskamraterna som en enda stor familj.

– Vi får ofta höra av Arne Anderstedt att utan oss som jobbar här vore Högbo Bruk ingenting. Det gör att man känner stolthet och glädje.

Skribent: Mats Jonsson, 8/11 2016

Thorbjörn Granström

Ålder: 62 år.

Familj: Döttrarna Angelica, 30, och Mikaela, 27. Två barnbarn, 4 och 1,5 år gamla.

Bor: Lägenhet i Jansasparken.

Intressen: Historia, språk, matlagning och bilar.

Det bästa med Högbo Bruk: Gemenskapen, att vi är som en stor familj. Vi har olika bakgrunder. Men var och en bidrar med det han eller hon kan. Och vi har kul tillsammans.”