Historia

År 1646 är bergmästaren Hans Steffen ute och inventerar Gästriklands bergsbruk. När han kommer till Högbo upptäcker han att ”uti en skön ström” finns ”en Hamber medh tvenne härdar, som Wardt an 1634 upbygdt på Nu grund.” Eller på modern svenska: en hammarsmedja med två härdar hade byggts vid en ström 1634.

Steffen rapporterar in detta till Bergskollegium som har översyn över järnbruken för statens räkning. Det är första gången som smidet i Högbo dokumenteras i skrift.

Den nybyggda hammarsmedjan tillhör bergsmännen i området. De ägnar sig åt ett lönsamt, ärvt bergsbruk med gruvbrytning, smide och eget lantbruk för husbehov. Bergsmännen i Bergslagen kom ur en lång tradition av järnhantering och försåg Sverige med järn under många hundratals år.

Men bara något decennium efter Hans Steffens rapport blir Högbos bergsmän utmanövrerade från sin nya hammarsmedja. Bergmästaren Olof Larsson köper upp flera andelar i hammarsmedjan 1659. Endast två av bergsmännen håller fast vid sitt smide och kommer att göra så länge till.

Detta blir startskottet för utvecklingen till ett modernt järnbruk i Högbo. Det är också början på brukspatrontiden, då affärsmän och högreståndspersoner tar plats på landsbygdens herrgårdar och lokalbefolkningen börjar arbeta för bruken.

Bruket utvecklas 1664

Bergmästare Larsson bygger ut, anställer smeder och annan personal och ökar produktionen. Det finns planer på att bygga en masugn att smälta järnmalm i. Den byggs 1664, inte i Högbo utan i Edsken, närmare gruvorna, vilket effektiviserar transporterna. Edske masugn kommer att förse Högbo med järn under en lång tid. Nästan samtidigt, 1666, bygger man en helt ny hammarsmedja uppströms i ån, och därmed har Högbo Bruk fått sin Övre och sin Nedre Hammare.

Det visar sig vara riskfyllt att driva järnbruk. Olof Larsson förlorar sin andel på grund av obetalda lån 1678. Det inleder en lång rad av invecklade ägarbyten som kommer att beröra flera andra bruk och många välkända personer i området.

Under hela tiden fortskrider arbetet i hammarsmedjorna och masugnen som vanligt. Stångjärn produceras och säljs och livet går sin gilla gång. Några av bergsmännen har fortfarande kvar sina andelar i den första hammarsmedjan. En bruksgård, bostad för förvaltaren, kommer till. År 1684 öppnas Högbo gruva i ett försök att förbättra tillgången på järnmalm. Gruvan blir aldrig någon större framgång eftersom den ligger lågt och ofta översvämmas vår och höst.

Vem ska ärva Högbo Bruk efter Nådig frun på Wij? Översten och kammarherren Hans Hierta gör anspråk på bruket för sin lille sons räkning. Hans fru, friherrinnan Catharina Cederström, är barnbarn till Nådig frun vilket ger deras barn arvsrätt. Paret låter bygga Högbos första herrgård som står klar med pompa och ståt år 1739. Man anlägger parker, alléer och fruktträdgård. Hans Hierta blir den första bofasta brukspatronen och det gamla järnbruket blir ett herresäte.

De nya ägarna är ett omaka par. Överste Hierta hade stridit i Karl XII:s armé och suttit i ryskt fångläger många år innan han återvänt hem till Sverige. I Stockholm hyllades han, utnämndes till kammarherre vid hovet och träffade den 20 år yngre Catharina Cederström. Under deras tid är Högbo Bruk välskött och produktivt. Man ökar järnproduktionen, efterfrågan är stor, och man samsas med bergsmännen som har kvar sina andelar i hammarsmedjan.

Hans Hierta avlider redan 1754 i kallbrand, orsakad av kulor han har haft i kroppen sedan kriget. Catharina tar då över driften av bruket som hon sedan ska leda resten av sitt liv. Till sin hjälp har hon sonen Hans, som aldrig själv blir brukspatron utan alltid styr i sin mors namn.

Den gamla herrgården får en övervåning och en ny flygel när Theodor Nordenadler moderniserar år 1795. Den engelska parken tar form och en dekorativ liten lada sätts upp. I övrigt löper arbetet på som vanligt på bruket och det är goda år fram till 1815. Då slår krisen efter Napoleonkrigen till och många svenska bruk får problem med ekonomin. Tack vare skicklig hushållning och generösa släktingar räddar Nordenadler Högbo Bruk undan konkurs. Han lämnar vid sin död 1833 bruket till sin son Johan Theodor Nordenadler som blir den fjärde generationens brukspatron.

De två sista bergsmännen, ja de hänger med ännu och smider ut järnet som de har rätt till.

Under Johan Theodor Nordenadler kan produktionen av järn ökas igen eftersom efterfrågan har ökat. Industrialiseringen är på väg men de moderna järnbruken kan ännu inte producera tillräckligt. Det blir några sista goda år innan de små bruken inte längre är lönsamma och något måste förändras. År 1855 säljer Johan Theodor sitt familjegods och släkten Hiertas tid i Högbo är över.

Högbo Bruk får en grupp nya ägare varav den tongivande är konsul Göran Fredrik Göransson, en handlingskraftig affärsman från Gävle. Göransson ser en möjlighet att rusta upp Högbo Bruk och Edske masugn för att öka effektiviteten.

Under en resa till London 1856 får han möjlighet att köpa ett patent på Bessemer­metoden, en ny metod som i teorin ska göra det möjligt att massframställa smidbart stål. Göransson köper också utrustningen som krävs och börjar genast experimentera med metoden i Edsken. Efter en del motgångar som närapå ruinerar honom lyckas Göransson år 1858 få metoden att fungera. Han blir först i världen att kunna massframställa smidbart stål och succén är ett faktum.

Det lilla järnbruket i Högbo blir snart för litet för produktionen. Ett större bruk byggs vid Storsjön, vid en obebyggd sandig vik som ska ge sitt namn åt både företaget och samhället som växer fram där. Göransson flyttar allt maskineri han kan tänkas behöva från Högbo till det nya bruket, tillsammans med flera timmerbyggnader och många arbetare.

De första åren går bra och orderböckerna är fulla. Plötsligt går bolagets störste finansiär i konkurs och drar med sig Göranssons järnverk året efter. När rekonstruktionen av bolaget väl är klar har Högbo Bruk och Edske masugn sålts till olika ägare. För första gången är de gamla bruken i Högbo och Edsken skilda åt. De sista bergsmännen i Högbo köps nu ut och förlorar till sist sina urgamla andelar i hammarsmidet.

Efter rekonstruktionen går det bättre för Göranssons nya företag, Sandvikens Jernverk, som senare blir industrikoncernen Sandvik. Den framväxande staden får heta Sandviken.

Se filmen om konsul Göranssons utmaning och framgång.

Brukspatron August Lundeberg, som redan äger två närbelägna bruk, köper 1868 Högbo Bruk. Han utnyttjar de vidsträckta skogarna och använder Högbo som storlantbruk, mejeri och framför allt för att procucera trävaror. Under en tid är Hushållnings­sällskapets mejeriskola placerad i Högbo och man har ett par olika utbildningar för mejerskor och ladugårds­personal.

Ett ångdrivet sågverk inrättas i den tomma Övre Hammaren och timmer flottas genom Högboån. Under den här tiden bor ingen herrskapsfamilj på Högbo Bruk, bruksägaren Lundeberg kommer bara på besök ibland. Herrgårdarna och stugorna bebos av brukets arbetare och används även som förvaringsutrymmen.

Bristen på underhåll gör att 1700-tals­byggnaderna börjar förfalla. Nedre Hammaren rivs i slutet av 1880-talet.

År 1914 byter Högbo Bruk ägare igen. Disponent Tord Magnuson från Sandvikens Jernverk köper bruket för sin hustrus skull. Elisabeth Magnuson är dotter till konsul Göransson och har många barndomsminnen från Högbo där hon växte upp.

Boendet blir ett problem som man löser genom att låta riva Plaanska huset, som är i sämst skick av herrgårdarna, och uppföra Nya Herrgården på samma plats år 1920. Man planerar att också bygga om Gamla Herrgården men första världskriget sätter stopp för projektet.

Tord Magnuson, i grunden ingenjör, ser till att bruket får egen elektricitet genom att installera turbiner vid dammarna, där vattenhjulen tidigare försett hammar­smedjorna med kraft. Turbinerna driver tröskverket och kvarnen samt belysningen i Nya Herrgården.

Elisabeth bjuder in ”alla till år och sinne unga” till midsommarfirande på Högbo Bruks gårdsplan 1915, det första kända allmänna midsommarfirandet i Högbos historia. Hon ser bland annat till att ordna badhus för barnen och låter den kyrkliga syföreningen använda Gamla Herrgården för sina möten. Under Magnusons har Högbo Bruk sin sista blomstringstid som privat egendom.

Cirkeln sluts 1945

Efter makarna Magnusons bortgång blir bruket ett sommarnöje för deras utflyttade barn. Arvingarna säljer bruket till Sandvikens stad 1945 och därmed är cirkeln sluten. Högbo återförenas med sitt gamla järnbruk och den växande befolkningen i staden välkomnas tillbaka till naturen och den sköna strömmen där allt en gång började.